Den som vill börja släktforska behöver inga förkunskaper, bara tålamod och vanan att skriva upp var varje uppgift kommer ifrån. Den här guiden tar stegen i den ordning jag själv rekommenderar: först det du redan vet, sedan de moderna registren och till sist kyrkböckerna och domstolarnas gamla handlingar.
Börja med det du redan vet
Det första arkivet finns nästan alltid i den egna släkten. Skriv ner vad du själv vet om föräldrar, mor- och farföräldrar: fullständiga namn, födelsedatum, var de bodde och vad de arbetade med. Luckorna är lika viktiga som det du vet, eftersom de visar var du ska börja leta.
Prata sedan med de äldre i släkten medan det går. Fråga om namn och platser, men också om vardagen: vilka gårdar familjen flyttade mellan, vem som reste till Amerika, vilka syskon som dog unga. Spela gärna in samtalen, så att du kan lyssna igen när du vet mer. Hur jag gör det beskriver jag i artikeln om att spela in de äldres berättelser.
Samla papper och foton
Leta i lådor, skrin och på vindar efter gamla papper: attester från prästen, flyttbetyg, betyg, brev, kontrakt, bouppteckningar och minnesblad från begravningar. Fotografier är lika viktiga. Skriv på ett separat papper vem som finns på bilden och vem som har berättat det. Om du skriver på baksidan av ett gammalt foto, gör det lätt och med blyerts.
Personbevis och folkbokföring
För de senaste generationerna är folkbokföringen en bra startpunkt. Sedan 1991 sköts den av Skatteverket, och dessförinnan låg den hos kyrkan. Ett personbevis kan bland annat visa födelseort, föräldrar och civilstånd. Vilka uppgifter du kan få om dig själv och om avlidna släktingar, och hur du beställer dem, kan ändras, så fråga Skatteverket vad som gäller.
Var också försiktig med uppgifter om levande personer. Även när de är offentliga bör du tänka efter innan du sprider dem vidare.
Kyrkböckerna, släktforskningens ryggrad
I flera hundra år var det prästerna som förde böcker över befolkningen. Med 1686 års kyrkolag blev det obligatoriskt att anteckna födda, vigda och döda och att hålla husförhör. Böckerna ser olika ut från församling till församling, och i en del socknar finns luckor efter bränder, men ofta går det att följa en släkt bakåt in på 1700-talet och ibland längre.
Födelse, vigsel och död
Födelse- och dopböckerna anger barnets namn, födelse- och dopdag, föräldrarna och ofta faddrarna, som kan ge ledtrådar om släktskap. Lysnings- och vigselböckerna visar när och var ett par gifte sig och ibland varifrån de kom. Död- och begravningsböckerna anger dödsdag, ålder och ibland dödsorsak.
Husförhörslängder och församlingsböcker
Husförhörslängderna binder ihop de andra källorna. Prästen förde in hushållen gård för gård, med födelsedata, flyttningar och anteckningar om läsförmåga och nattvardsgång. Varje längd omfattar några år, och när du följer en familj bläddrar du från en längd till nästa. Mot slutet av 1800-talet ersattes husförhörslängderna av församlingsböcker, som är upplagda på liknande sätt. Kolumnerna går jag igenom i artikeln om hur du läser en husförhörslängd.
Flyttlängder
In- och utflyttningslängderna visar vart människor tog vägen. Där står ofta socknen man kom ifrån eller flyttade till, och det är så du hittar nästa församling att söka i. Flyttningarna kunde vara många, särskilt för drängar och pigor som bytte tjänst. Hur det kan se ut när man följer en enda person genom flera socknar visar berättelsen om en anfaders flyttningar genom Sverige.
Bouppteckningar, domböcker och mantalslängder
Kyrkböckerna ger namn och datum. Andra källor ger kött på benen. Bouppteckningar gjordes när någon dog och förtecknar egendom, skulder och arvingar. De kan visa allt från antalet kor till kläder, verktyg och böcker i hemmet, och arvingarna anges ofta med namn och bostadsort. På landsbygden lämnades bouppteckningarna in till häradsrätten och finns därför ofta i domstolens arkiv.
Domböckerna innehåller tvister om gränser och arv, skulder, slagsmål och lagfarter. Handstilen och språket kan vara svåra, men en enda notering kan avslöja en släktrelation som inte syns i kyrkböckerna.
Mantalslängderna var underlag för skatten och upprättades år för år. De visar vilka vuxna som bodde på en gård och är användbara när kyrkböckerna har luckor.
Var finns böckerna?
Riksarkivet har digitaliserat stora delar av kyrkböckerna och många andra källor, och de går att läsa på nätet. Det som inte är digitaliserat kan beställas fram i Riksarkivets forskarsalar, som finns på flera orter. Kontrollera vilket arkiv som förvarar handlingarna från den socken du forskar i och vad som gäller för beställning.
Det finns också kommersiella tjänster som har fotograferat kyrkböcker och andra arkivhandlingar, ofta i färg och med god läsbarhet. De kräver i regel ett abonnemang. Många släktforskare använder både Riksarkivets bilder och någon av de kommersiella tjänsterna.
Glöm inte släktforskarföreningarna. Det finns lokala föreningar i stora delar av landet, och Sveriges släktforskarförbund samlar dem. Föreningarna ordnar kurser, hjälper ofta till med svårlästa texter och känner till ortens källor. För den som har släkt som lämnade landet finns särskilda källor, som jag beskriver i artikeln om utvandrarnas spår i arkiven.
Så antecknar du källorna
Det viktigaste rådet är också det tråkigaste: skriv alltid upp varifrån en uppgift kommer. Utan källa går uppgiften inte att kontrollera, och du kommer att leta efter samma sida flera gånger. En god källhänvisning innehåller åtminstone följande:
- Församlingen eller arkivet som boken tillhör.
- Vilken sorts bok det är, till exempel husförhörslängd eller bouppteckning.
- Bokens referenskod eller volymbeteckning och de år den omfattar.
- Sidan eller bildnumret där uppgiften står.
- Vad som faktiskt står, gärna avskrivet ordagrant.
Håll isär det källan säger och de slutsatser du själv drar. Ett släktforskningsprogram eller en enkel pärm med ett blad per person fungerar lika bra, så länge du är konsekvent.
Vanliga fallgropar
Patronymikon och namnbyten
Långt in på 1800-talet bar många på landsbygden ett patronymikon, ett efternamn bildat av faderns förnamn. Anders son hette Andersson och hans dotter Andersdotter, och i nästa generation byttes namnet igen. Soldater fick soldatnamn som ibland behölls efter tjänsten, och många tog nya efternamn när de flyttade till staden eller utvandrade.
Gårdsnamn och stavning
Människor kunde kallas efter gården de bodde på, och samma gårdsnamn finns ofta i flera socknar. Stavningen av både person- och ortnamn växlar mellan präster och årtionden. Sök därför på flera stavningar och kontrollera alltid socknen.
Felläsningar och förhastade slutsatser
Gammal handstil är lätt att läsa fel. Siffror som 1 och 7 eller 3 och 8 förväxlas, och den gamla skrivstilens bokstäver ser annorlunda ut än dagens. Två personer med samma namn och ungefär samma födelseår i samma socken är vanligare än man tror. Följ hellre en person genom flera källor än nöj dig med den första som passar, och var skeptisk mot släktträd på nätet som saknar källor.
Om DNA-släktforskning
Många använder i dag DNA-tester som komplement. Ett test kan visa att du är släkt med andra som testat sig och ibland stödja eller ifrågasätta en linje du har byggt upp ur arkiven. Det ersätter inte källorna, och resultaten kräver försiktig tolkning. Tänk på att ett test kan avslöja oväntade släktförhållanden, och läs igenom vad tjänsten gör med dina uppgifter innan du skickar in ett prov.
Det mesta av arbetet sker ändå med kyrkböckerna framför dig och en penna i handen. Börja nära, gå ett steg i taget bakåt och skriv upp allt.