Var kom farfars morfar ifrån, och hur hamnade han här? Det är en fråga som många släktforskare ställer sig förr eller senare. Man har följt släkten bakåt utan problem i en socken, och så tar det plötsligt stopp. Personen finns inte i längden före ett visst år, eller står med en födelseort långt bort i ett annat landskap. Att följa en flytt i kyrkböckerna är inte svårt när man vet var man ska titta, men det kräver tålamod.
Flyttningsattesten
Den som flyttade från en församling till en annan skulle ha med sig ett flyttningsbetyg, ofta kallat flyttningsattest. Det utfärdades av prästen i den församling man lämnade och visades upp för prästen i den nya. Attesten innehöll namn, födelsedata, uppgifter om läskunnighet och nattvardsgång och ibland ett omdöme om personens frejd, det vill säga rykte och vandel. Själva attesterna finns bevarade i en del församlingsarkiv, men långt ifrån överallt. Det som oftast finns kvar är anteckningarna om dem.
In- och utflyttningslängderna
De flesta församlingar förde längder över in- och utflyttade, i tidsordning. I utflyttningslängden står vem som flyttade, när och vart. I inflyttningslängden står vem som kom och varifrån. Här finns ofta ett nummer som hänvisar till attesten. Börja i den församling där du senast hittade din anfader, och sök i inflyttningslängden runt det år då personen dyker upp första gången. Har du hittat en uppgift om varifrån personen kom, gå till den församlingens utflyttningslängd och sök på samma år. Om de två uppgifterna stämmer överens har du en säker länk.
Uppgifterna är inte alltid fullständiga. Ibland står bara ett landskap eller en grannsocken, och ibland är ortnamnet stavat så som prästen hörde det. Det är också vanligt att en person bodde ett eller två år i en mellanliggande socken innan han eller hon kom fram, särskilt pigor och drängar som bytte tjänst ofta.
Husförhörslängdens hänvisningar
I husförhörslängden finns i regel en kolumn för inflyttning och en för utflyttning, med år och ort. Det är där man först ser att någon har kommit utifrån. Notera också sidhänvisningar i marginalen, som visar var personen fanns i den föregående eller följande längden inom samma församling. Hur sidorna är uppbyggda beskriver jag i artikeln om att läsa husförhörslängder. Följ alltid personen hela vägen till den gård där han eller hon bodde precis före flytten, och se vilka andra som flyttade samtidigt. Syskon och grannar reste ofta åt samma håll.
Mantalslängderna som kontroll
Mantalslängderna fördes för skattens skull och upprättades varje år. De ordnades efter socken och gård och tog upp vilka som bodde där och var skyldiga att betala. Barn och gamla räknades i regel inte, och uppgifterna är kortare än i kyrkböckerna. Men eftersom längderna finns för många år i följd är de ett bra sätt att kontrollera när en person kom till eller försvann från en gård. De är också en hjälp när kyrkböcker saknas eller har brunnit. Mantalslängderna förvaras hos Riksarkivet och regionarkiven, och många är digitaliserade.
Namn som byter skepnad
Den vanligaste orsaken till att man tappar bort någon är namnet. Stavningen var inte fast, så samma man kan stå som Pehr, Per och Peter, och samma efternamn som Jonsson, Jönsson och Johnsson. Långt in på 1800-talet bar de flesta på landsbygden ett patronymikon, alltså ett efternamn bildat av faderns förnamn. En son till en Anders hette Andersson, och hans barn fick i sin tur ett annat efternamn efter honom. Kvinnor behöll ofta sitt patronymikon även som gifta. Soldater fick soldatnamn, och de som flyttade till en stad eller fick ett nytt yrke tog ibland ett helt nytt efternamn. Sök därför på födelsedatum och födelseort i första hand, och se namnet som en ledtråd snarare än ett bevis.
Att följa en anfader från socken till socken är ett av de mest givande momenten i släktforskningen. Det går långsamt, men varje led som håller ger en säker grund för nästa. Mer om grunderna finns i guiden om att börja släktforska, och om flytten gick över havet kan artikeln om utvandrarnas spår i arkiven vara till hjälp.
