Det mesta av det som hände i en by står aldrig i någon kyrkbok. Vem som bodde i det rivna torpet, var stigen till skolan gick och hur det lät när tröskverket kom: sådant finns bara i minnet hos dem som var med. När de äldre går bort försvinner kunskapen, om ingen har frågat. Här beskriver jag en metod som fungerar för den som vill börja.
Förbered dig
En bra intervju börjar innan du sätter dig ner. Ta reda på vad du redan vet om personen och om platsen. Leta fram fotografier, gärna gamla gårdsbilder, konfirmationsbilder eller bilder från arbete och fester. Ta med en karta, både en nutida och en äldre om du har tillgång till den. Lantmäteriets historiska kartor är bra att ha utskrivna, för en äldre person kan ofta peka ut gårdar och ägor som inte längre syns.
Skriv ner några frågeområden, men inget manus. Barndomshemmet, skolan, arbetet, högtiderna och grannarna räcker långt. Bestäm också i förväg ungefär hur länge ni ska hålla på. En timme är oftast lagom, och det är bättre att komma tillbaka en gång till än att trötta ut någon.
Fråga öppet och låt tystnaden vara
Frågor som går att svara ja eller nej på ger korta svar. Fråga hellre hur och vad, eller be om en berättelse: Hur såg det ut i köket? Vad gjorde ni när det var slåtter? Berätta om vägen till skolan. Fotografierna gör mycket av arbetet, för ett ansikte eller en ladugård väcker minnen som en fråga inte når.
Det svåraste för många intervjuare är att vara tyst. När den du pratar med gör en paus är det ofta för att hon eller han letar i minnet. Vänta. Fyll inte i, och skynda inte vidare till nästa fråga. Det som kommer efter en tystnad hör inte sällan till det mest värdefulla i hela samtalet.
Spela in, med samtycke
Fråga alltid innan du spelar in, och förklara vad inspelningen ska användas till. Säg om du tänker lämna den till en förening eller ett arkiv, och fråga om det går bra. Det är klokt att få samtycket inspelat i början av samtalet eller nedskrivet på papper. Respektera det om någon vill att något ska stanna mellan er.
En mobiltelefon räcker gott. Sitt i ett tyst rum, stäng av radion och lägg telefonen nära den som pratar. Gör en kort provinspelning först. Under samtalet antecknar du namn, gårdsnamn och platser som nämns, gärna med en fråga om hur de stavas. Det sparar mycket arbete senare, när du ska skriva ut och förstå vem eller vad som avsågs.
Skriv ut och skilj minne från belägg
Skriv ut inspelningen så snart du kan, medan samtalet finns i färskt minne. Skriv det som sades, även dialektord och omtagningar, och märk ut sådant du inte uppfattade. Lägg till datum, plats och vem som intervjuade.
Ett minne är en källa, men en annan sorts källa än en husförhörslängd. Årtal och namn kan ha förskjutits, och berättelser som gått i släkten kan ha vuxit på vägen. Kontrollera det som går att kontrollera i kyrkböcker och kartor, och märk ut resten tydligt. När du skriver vidare, skriv att uppgiften bygger på muntlig tradition eller på vad en viss person mindes. Det är inte att misstro berättaren, utan att visa läsaren var uppgiften kommer ifrån.
Lämna en kopia vidare
Spara en kopia själv och lämna en till den lokala hembygdsföreningen eller till ett arkiv. Institutet för språk och folkminnen samlar in minnen och berättelser, bland annat genom frågelistor. Kontrollera med dem och med föreningen vad de tar emot och i vilket format. Vilka arkiv som finns och hur de arbetar beskriver jag i guiden till hembygdsföreningar och arkiv.