I en bondby gick det mesta att göra själv. Man byggde hus, snickrade redskap, vävde tyg och lagade mat av det gården gav. Men järnet krävde kunskap, verktyg och en eld som få hade hemma. Därför behövde byn en smed, eller åtminstone en smed i grannskapet som man kunde vända sig till.
Vad smeden gjorde
Det mesta av smedens arbete var vardagligt och ständigt återkommande. Hästarna skulle skos, och hästskor och hästskosöm slets fort på steniga vägar. Vagnar och slädar behövde beslag, och hjulen fick järnringar som sattes på varma och krympte fast när de svalnade. Till husen smidde han gångjärn, hakar, låskolvar och spik, och till åkern bill till plogen, pinnar till harven och skoning till träspadar.
Mycket var också lagning. En lie som spruckit eller en yxa som behövde nytt stål i eggen kom hellre till smedjan än att ersättas med en ny. Laggkärl som såar, bunkar och kärnor hölls ofta ihop med band av trä, men järnband blev vanligare med tiden, och dem kunde smeden göra. Gränsen mellan smed och allmän reparatör var flytande. En smed på landet gjorde det som behövdes snarare än det han helst ville.
Smedjan som byggnad
Smedjan låg sällan mitt bland gårdarna. Med öppen eld i ässjan och gnistor som flög var brandrisken stor, och en brand i en tätt bebyggd by kunde ta flera gårdar på en gång. Därför byggdes smedjan gärna en bit bort, ofta vid vägen där den var lätt att nå med häst och vagn.
Byggnaden var enkel och låg. Väggarna var av sten eller timmer, golvet av stampad jord och fönstren små. Inne fanns ässjan med sin bälg, städet på en kraftig stubbe, ett kar med vatten för kylning och härdning samt tänger och hammare på väggarna. Bränslet var träkol, som antingen kolades i trakten eller köptes in. Det dunkla ljuset hade en praktisk sida: i ett mörkt rum är det lättare att se järnets glödfärg och avgöra när det är varmt nog att smida.
Smeden i källorna
I husförhörslängderna står smeden ofta med sin yrkestitel, som smed eller sockensmed, och ibland bor han på ett torp eller en mindre lägenhet under någon av gårdarna. Länge var hantverk på landsbygden reglerat, och i många socknar fanns bara en eller ett par godkända sockenhantverkare. Med näringsfriheten 1864 blev det fritt att driva hantverk, och efter det är det vanligare att hitta flera hantverkare i samma socken.
Bouppteckningar är en annan bra källa. När en smed dog räknades verktygen upp: städ, bälg, tänger, slägga och kanske ett förråd av stångjärn. Ibland finns också skulder och fordringar som visar vilka gårdar han arbetat åt. Domböcker kan ge mer, till exempel om en tvist om betalning eller om en brand. Mer om hur hantverkare och andra yrken syns i källorna finns i guiden till gamla yrken i småländska byar.
Vad som finns kvar i dag
Gamla smedjor står kvar på en del håll, ofta på hembygdsgårdar dit de flyttats eller där de en gång byggdes. Några används fortfarande vid smidesdagar och visningar, men kontrollera med föreningen om och när smedjan är i bruk. Ute i markerna kan en smedjeplats avslöja sig genom slagg, bitar av kol eller en stensatt grund med rester av ässjan.
Ortnamn och ägonamn ger också ledtrådar. Namn som innehåller smedje eller smed kan peka på en plats där det funnits en smedja, även om byggnaden sedan länge är borta. Institutet för språk och folkminnen har samlingar om ortnamn som kan hjälpa till att tolka sådana namn. På hembygdsgårdarna finns dessutom ofta smidda föremål i samlingarna: gångjärn, ljusstakar, hästskor och redskap. Titta på dem en extra gång. Märkena efter hammaren i järnet är spår av någon som en gång stod vid ässjan i bygden.