I en småländsk by för ett par hundra år sedan levde de flesta av jorden, men långt ifrån alla var bönder. Kring gårdarna fanns torpare, soldater, hantverkare, mjölnare och kolare, och nästan alla hade någon binäring vid sidan om. Här går jag igenom de vanligaste gamla yrkena och hur du känner igen dem i arkiven.
Bonden och gårdens folk
Bonden brukade ett hemman eller en del av ett, och i källorna kallas han bonde, hemmansägare eller åbo. Åbo betyder ungefär den som bor på och brukar gården, och ordet säger inte alltid något om vem som ägde jorden. Bondens hustru styrde hushållet, mjölkningen, matlagningen och mycket av textilarbetet, men hennes arbete syns sällan i källorna.
Till gården hörde ofta drängar och pigor. Tjänstefolket var oftast unga och ogifta och anställdes för ett år i taget, och många bytte tjänst en gång om året. För många var tjänsten en fas i livet snarare än ett yrke: en bondson kunde tjäna dräng hos grannen innan han tog över hemma, och en bonddotter kunde vara piga i flera socknar innan hon gifte sig.
Torpare, backstugusittare och inhyses
Under 1700- och 1800-talen växte befolkningen på landsbygden, och allt fler fick klara sig utan egen gård. Torparen fick bruka en bit mark på en gårds eller ett bruks ägor och betalade med dagsverken, ofta ett bestämt antal dagar i veckan eller under året. Villkoren skrevs ibland ner i torpkontrakt, men lika ofta var de muntliga.
Backstugusittaren hade ännu mindre. En backstuga var en enkel stuga, ofta byggd i en backe på utmarken, utan jord som räckte till försörjning. Backstugusittarna levde på dagsverken, hantverk och tillfälliga arbeten. Inhyses kallades den som bodde i någon annans hus, ofta gamla, sjuka eller änkor. Beteckningarna i husförhörslängden säger därför mycket om en familjs villkor.
Soldaten i indelningsverket
Genom indelningsverket, som byggdes upp under Karl XI:s tid, skulle bönderna i en rote hålla en soldat. Roten ordnade ett soldattorp, ofta med en liten jordlapp, och soldaten fick ett soldatnamn som kunde ha med roten, en egenskap eller något militärt att göra. Många soldattorp finns kvar eller går att hitta som husgrunder. Mer om det finns i artikeln om soldattorp och rotesoldater.
Soldaterna syns i kyrkböckerna, men också i generalmönsterrullorna, arméns egna förteckningar, som förvaras i Krigsarkivet, en del av Riksarkivet. Där står ofta ålder, längd och tjänstetid, och ibland varifrån soldaten kom.
Sockenhantverkarna
Hantverk var länge reglerat, och i städerna styrde skråna. På landsbygden behövdes ändå hantverkare, och i många socknar fanns en eller flera som fått arbeta där med sockenstämmans eller myndigheternas godkännande. Hur det gick till skilde sig mellan olika tider.
Smeden
Smeden var en av de viktigaste personerna i byn. Han smidde och lagade verktyg, beslag, spik och hästskor, och smedjan låg ofta en bit från andra hus för att minska brandrisken. Jag har skrivit mer om honom i artikeln om bysmeden och smedjan.
Skomakaren och skräddaren
Skomakare och skräddare arbetade ofta ute på gårdarna, där de fick kost och logi medan arbetet pågick. I husförhörslängderna kan de stå som torpare eller backstugusittare, med hantverket antecknat vid sidan om eller inte alls.
Mjölnaren, kolaren och tjärbrännaren
Vid många bäckar fanns kvarnar. De enklaste var skvaltkvarnar som en eller flera gårdar delade på, medan större kvarnar sköttes av en mjölnare som malde åt andra mot en del av mjölet som betalning. Kvarnen var också en mötesplats, där folk väntade på sin tur och utbytte nyheter. Kvarnar finns ibland utmärkta på gamla lantmäterikartor, och kvarnplatsen kan gå att hitta som en stensatt ränna eller en damm vid bäcken.
Kolning och tjärbränning var viktiga binäringar i skogsbygderna. Kolaren byggde milor av ved, täckte dem med jord och ris och vaktade dem dag och natt medan veden förkolnades. Träkolet behövdes bland annat vid bruken och hyttorna. Tjära framställdes ur kådrik tallved i en tjärdal och användes för att skydda trä och rep. Spåren syns ibland i skogen som runda, plana kolbottnar eller som tjärdalar i sluttningar.
Hemslöjd och binäringar
Få familjer levde av ett enda arbete. På vintern vävde man, flätade korgar, gjorde laggkärl som tunnor och så, täljde slevar och band kvastar. En del tillverkades för det egna hemmet, en del såldes. Vävningen var oftast kvinnornas arbete, och i många hem stod vävstolen uppe en stor del av vintern.
Gårdfarihandlaren
Gårdfarihandlarna gick eller åkte mellan gårdarna och sålde varor, ofta sådant som tillverkats i deras egen bygd. Handeln på landsbygden var länge begränsad av regler, och gårdfarihandeln var omdiskuterad. I källorna kan de stå som handlande, gårdfarihandlare eller med en helt annan titel.
Klockaren och skolläraren
Klockaren skötte kyrkans klockor, hjälpte prästen vid gudstjänsten och hade ofta en del skrivgöromål. Innan folkskolan fanns var det ofta klockaren som lärde barnen läsa, och i en del socknar fanns en flyttande skola som höll till på olika gårdar. Med folkskolestadgan 1842 skulle varje socken ha en folkskola med en lärare, och läraren blev efterhand en egen yrkesgrupp. Mer om det finns i artikeln om byskolan, småskolan och folkskolan.
I husförhörslängderna står läraren ofta vid skolhuset eller vid den gård där skolan höll till, och klockaren kan stå vid klockarbostället. Skolrådets protokoll och skolans egna arkiv, som ofta förvaras i kommunarkivet, kan berätta mer om vem som undervisade och under vilka villkor.
Hur yrkestitlarna syns i källorna
Yrkestitlar står i husförhörslängder och församlingsböcker, i födelse-, vigsel- och dödböcker, i mantalslängder och i bouppteckningar. Titeln skrevs av prästen eller skrivaren, inte av personen själv, och den kunde ändras från en längd till nästa.
När titeln vilseleder
Titlar är ledtrådar, inte sanningar. Några saker att tänka på:
- En person kunde ha flera sysslor samtidigt, men bara en antecknades.
- Titeln kunde ligga kvar efter att sysslan upphört, till exempel f.d. soldat.
- Samma ord kan betyda olika saker i olika tider och socknar, särskilt torpare och backstugusittare.
- Kvinnors arbete syns sällan, och en kvinna antecknades oftast som hustru, änka eller piga.
- Ordet bonde säger inte alltid om gården ägdes eller brukades på annat sätt.
Jämför därför flera källor. Bouppteckningen kan visa vilka verktyg som fanns i hemmet, och domböckerna kan avslöja vilken verksamhet en person faktiskt bedrev. Först då växer bilden av vad människorna i byn arbetade med.