Den som går över en blommande slåtteräng en sommardag ser ett landskap som en gång täckte stora delar av Småland. Ängen var ingen prydnad. Den var själva grunden för gårdens ekonomi, och slåttern var en av årets viktigaste arbetsperioder.
Äng är åkers moder
Det gamla talesättet säger att äng är åkers moder, och det fångar hela det äldre jordbruket i en mening. Höet från ängen var vinterfoder åt korna, hästarna och fåren. Ju mer hö, desto fler djur kunde gården föda över vintern. Fler djur gav mer gödsel, och gödseln var det som höll åkern bördig innan konstgödseln kom. Den som hade ont om äng fick alltså också sämre skörd på åkern.
Därför var ängen skyddad och omsorgsfullt skött. Den hägnades mot betande djur, rensades från sten, löv och ris på våren och slogs först när gräset och örterna hunnit blomma. Mycket av den artrikedom vi i dag förknippar med gamla ängar var ett resultat av just denna skötsel, år efter år under mycket lång tid.
Lie, räfsa och hässja
Slåttern gjordes med lie. Bladet skulle vara vasst, och att vässa det med brynet ute på ängen var en del av arbetet. En vanlig regel var att börja tidigt på morgonen medan daggen låg kvar, eftersom gräset då ger efter lättare för lien. Bakom slåttarna gick de som räfsade, vände och samlade höet med träräfsor.
Höet måste torka innan det kunde läggas in. På en del håll fick det torka på marken och vändas några gånger. På andra satte man upp hässjor av störar och slanor, så att luften kom åt höet även när vädret var ostadigt. Det torra höet bars eller kördes sedan till ladan. Ute på ängarna stod ofta små ängslador där höet förvarades tills det kunde köras hem på vinterföret.
Ett gemensamt arbete
I byarna före laga skiftet låg ängarna ofta uppdelade i tegar, och arbetet var samordnat mellan gårdarna. Man slog när det var dags, inte när det passade den enskilde. Hela hushållet var med: män och pojkar slog, kvinnor och flickor räfsade och vände, och barnen bar ut mat och dricka. Hjälp mellan gårdarna var vanlig, och den som fått hjälp förväntades hjälpa tillbaka.
Slåttern innebar hårt arbete under långa dagar, och vädret avgjorde mycket. Ett par regniga veckor kunde förstöra höet, och då blev vintern svår för både djur och människor. Mer om hur byarnas ägor var uppdelade och sedan skiftades finns i artikeln om laga skiftet.
Gillet efteråt
När slåttern var klar firades det på många håll med ett gille. Hur det gick till skilde sig mellan bygder och gårdar, och det finns gott om uppteckningar men ingen enda form som gällde överallt. I allmänhet handlade det om mat, dryck och ofta dans, och om att markera att en av årets tyngsta arbetsperioder var över. Den som vill veta hur det var i den egna trakten kan söka i folkminnessamlingarna hos Institutet för språk och folkminnen, där svar på frågelistor och intervjuer om arbetsliv och fester finns bevarade. Ofta går det att se vilken socken en uppteckning kommer från.
Slåtterängar och slåttergillen i dag
Med vallodling och konstgödsel förlorade ängen sin roll, och de flesta slåtterängar blev åker, betesmark eller skog. De som finns kvar är ofta skyddade för sin flora, och de hålls öppna genom att man fortsätter att slå dem sent på sommaren och föra bort höet.
Många hembygdsföreningar ordnar slåtterdagar och slåttergillen där vem som helst kan vara med och prova lie och räfsa. Ofta finns någon som visar hur man håller och vässar lien, och dagen avslutas gärna med kaffe eller enklare mat. Tid och plats varierar från år till år, så kontrollera med föreningen i din socken. Det är ett av de bästa sätten att förstå både hur tungt och hur skickligt arbetet var.